joa

jag: jag tror inte jag orkar skolan idag... har jätte ont i magen
pappa:du vet att jag inte kan göra nått, mamma skulle hänga mig.
jag:men hon behöver inte veta någonting
pappa: hon kommer få reda på det. Jag hämtar dig vid kvart i 12.
jag:mhhh *klick*

Jag blir så sur på honom, hela tiden. Allt han gör är blir så fel.
Han är bitter, finns ingen gnista kvar i honom. Jag saknar honom som han va innan sjukhuset & antidepp medecinerna.
Och det är mitt fel. Han oroade sig för mycket,. Gör han fortfarande, det är hemsk när han säger att han inte orkar.
Inte orkar pga att inte jag orkar.
Och allt jävla tjat. Hela tiden, han menar väl.
Men måste acceptera att jag inte är som förr, och att jag aldrig kommer bli det heller.
Han får helt enkelt finna sig i att jag är hans dotter
Han 'älskar mig och jag älskar honom men även om vi sällan bråkat går vi inte ihop
Vi är för lika.

Iallafall hämtade han mig, jag var tyst. Bara tyst. Svarade inte på frågorna. Rörde mig inte ur fläcken, lyssnade på bilarna och såg ut över åkrar jag en gång i tiden fått gåshud av att se. Så vackert var det, tyckte jag.
Han frågade hur jag mådde, jag fick fram ett kort "bra" I hans ögon fanns orons mörker som jag bara vill stryka bort med ord och ge hopp. Att jag mår bra nu.
Han förstod aldrig någonting. Eller låtsades han bara? Det kanske blev för mycket. Han vet inte hälften av allt, ingen vet egentligen.  

den stora tunga tomheten sveper in och krossar alla. Smular sönder mig i bitar

men jag tror att tiden läker alla sår och sårskorporna håller på att lossna.
jag vill börja om på nytt... bli en ny planet, kanske en stjärna, en sol, någon som orkade värma också andra. Men jag orkar knappt värma mig själv.

jag ska sova tills drömmarna tar slut.